Stackars - Lars Winnerbäck

Stackars mannen med medaljer

Som bara putsar sina minnen

Han sitter tyst bland gammalt skrot

Kan inte se får allt sot

Att ingen sitter mittemot

Stackars hon som flyter med

Som aldrig lärde sig ta sats

Hon som ägna all sin tid

Åt nåt hon inte ville bli

För det var bara där det fanns en plats

Stackars den som inte bry sig

Stackars dom som aldrig tyr sig

Till andra än sig själva

Och stackars fåglarna i bur

Och stackars dom som stänger in sig

Hundra dagar utan heder

Ja stackars dom som lever så

Stackars dom som tittar på

Hur märkligt kan man må

Ja stackars han som aldrig kämpar

Han som säger stackars mobb

Han som hamna först i kön

Och blev så nöjd med sin lön

Att han glömde sitt jobb

Stackars den som inte bryr sig

Stackars hon som aldrig fryser

Och alltid får vad hon vill ha

Ja stackars hon som har det bra

Stackars hon som ville opp

Men inte började från början

I skara står en man

Som låter henne trampa på

Och skrapa ansiktet i gruset

Ja stackars han som aldrig gråter

Fast han släpar på ett höghus

Vad är det ingen ska få se

Som ingen inte redan sett

Och vart ska det där huset

Stackars hämmade lakej

Och stackars dig och stackars mig

Det är en konstig värld vi lever i

Ja ingenting är vad man tror

pobre hombre con medallas

Quien solo pule sus recuerdos

Se sienta en silencio entre chatarra vieja

No se puede ver se pone todo el hollín

Que nadie se siente enfrente

Pobre mujer que flota con

Quien nunca aprendió a hacerse cargo

Ella que dedica todo su tiempo

A algo que ella no quería ser

Porque ahí era justo donde había un lugar

Pobre que no le importa

Pobre juicio que nunca se calla

A otros que a ellos mismos

Y los pobres pájaros en jaulas

Y los pobres que se encierran

Cien días sin honor

Sí, pobre gente que vive así.

pobre gente viendo

Que extraño te puedes sentir

Si, pobre hombre que nunca pelea

El que dice pobre mafia

El que acaba primero en la cola

Y estaba tan satisfecho con su salario.

Que se olvidó de su trabajo

Pobre que no le importa

Pobre mujer que nunca se congela

Y siempre consigue lo que quiere.

Sí, pobre mujer que está bien

Pobre mujer que quería levantarse

Pero no empezó desde el principio

En la multitud se encuentra un hombre

Que la deja pisar

Y raspar la cara en la grava

Sí, pobre hombre que nunca llora

A pesar de que se arrastra en un edificio de gran altura

¿Qué es lo que nadie debería ver?

que nadie ya ha visto

¿Y adónde va esa casa?

Pobre lacayo estorbado

Y pobre tu y pobre yo

Es un mundo extraño en el que vivimos

Sí, nada es lo que piensas.