Psalm i januari - Lars Winnerbäck

Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna i frostat vinterhår

Fenomena, Du är tusental av nykterhet, och svaren där jag går

Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan

Lika liten som ett sommarregn, för dom som inte hörde vad Du sa

Här lever drömmen om «det största», som en bubblande vulkan

Jag går och säger till mig själv: Snart är det vår.

Då faller regnet, inte jag

Fenomena, Du är vakan över mänskobyn, och flykten därifrån

Fenomena, Dina änglar sjunger kärlek, under månen, ner vid ån

Här växer tystnaden till vakuum, i betong och korridor;

Vi glömde björkarna, och änglarna i snön.

Och vissa tror att Du försvann

Glömskan härjar fritt och spottar skräck på fröken Svår

Och Hjärter Dam går runt och kämpar för att inte bli nånting man tar sig an

Fenomena, Du är lugnet som en söndag sprider ut på alla torg

Fenomena, Du predikar lika brinnande om glädje, som om sorg

Lika självklart spricker isen, som den frusit till en gång

Och Du spelar skådespelet gång på gång.

Men har vi lärt oss nånting alls?

Det är nätt och jämt att vi kan älska i betong

Och lika hårt, som Dina änglar sjunger vackert, stramar glömskan om min hals

Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna, och sträcker ut Din hand

Fenomena, Du är Leva, låta leva, lite lugn i Leva land

Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan

Lika väldig som ett åskmoln, när Du dånar över sovande kvarter

Här lever drömmen om «det största», som en bubblande vulkan

Snart spricker isen över ån.

Du viskar tyst: Långt bortom rikedom finns mer

Fenómenos, te paras atemporal entre los abedules con el cabello helado de invierno

Fenómenos, sois miles de sobriedad, y las respuestas por donde voy

Virgen como la mañana, en primavera, más allá de la ciudad

Tan pequeña como una lluvia de verano, para aquellos que no escucharon lo que dijiste

Aquí vive el sueño de "el más grande", como un volcán burbujeante

Voy y me digo: Pronto es primavera.

Entonces la lluvia cae, no yo

Fenómenos, estás despierto sobre la aldea humana, y el escape de ella

Fenómenos, tus ángeles cantan amor, bajo la luna, junto al río

Aquí el silencio se convierte en un vacío, en hormigón y pasillo;

Nos olvidamos de los abedules y los ángeles en la nieve.

Y algunos piensan que te has ido

El olvido asola libremente y escupe miedo en Miss Difficult

Y Hjärter Dam camina y lucha para no convertirse en algo que asumes

Fenómeno, eres la calma que un domingo se derrama en todas las plazas

Fenómenos, predicas con tanta pasión sobre la alegría como sobre el dolor.

Igual de obvio, el hielo se agrieta, como una vez se congeló

Y juegas la obra una y otra vez.

Pero, ¿hemos aprendido algo en absoluto?

Es solo que podemos amar en concreto

Y tan fuerte como tus ángeles cantan bellamente, el olvido se aprieta alrededor de mi cuello

Fenómenos, te paras eternamente entre los abedules y extiendes tu mano

Fenómenos, estás Viviendo, dejando vivir, un poco de calma en Tierra Viva

Virgen como la mañana, en primavera, más allá de la ciudad

Tan grande como una nube de tormenta, cuando truenas sobre bloques de dormir

Aquí vive el sueño de "el más grande", como un volcán burbujeante

Pronto el hielo se agrieta al otro lado del río.

Susurras en voz baja: Mucho más allá de la riqueza hay más