Utkast till ett brev - Lars Winnerbäck

Nu när du har sagt hur du tänker

Var det inte speciellt intressant

Vill jag skicka några rader från tippen

Från högkvarteret Greta Garbo

Jag hör en kräftskiva nere från gatan

Och silltrutar uppe från taken

Ibland längtar jag ut i Europa

Men jag reser inte ensam igen

Har jag sagt att jag ska flytta till hösten?

Trehundra meter åt öster

Jag ska sitta på balkongen när kvällen kommer

Och spökskriva dikter åt kungen

Och jag ska öppnas som ett tvårumshotell

Där du kan komma och gå som du vill

Och kan jag så slänger jag bort allt jag har

Och bara sparar en fast telefon

Ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka

Här guppar ingen herrelös båt

Ett vingslag får luften att skaka

Ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så

Människor som håller sig i tiden

Lämnar ingen dröm bara drömd

Vi har ingenting här att predika

Och vi jagas ända in i sömnen

Jag ska måla med gouache och akryl

Den tavla som jag alltid har tänkt mig

Ett svar på alla tänkbara frågor

Sen ska jag hänga den över din säng

Sa jag att jag har min förtröstan

I Jesus och den Helige Anden?

Jag läser böcker som jag borde ha läst

Och jag lyssnar mest på Jimmie Rodgers

Och jag skiter i att svara när det ringer

Det är ett väldigt långsamt sätt att bli ensam

Jag retirerar och är snart tillbaka

På gatan där jag lärde mig gå

Ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka

Här guppar ingen herrelös båt

Ett vingslag får luften att skaka

Ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så

Och jag ska hitta dig igen längs med vägen

Innan jag har fyllt mina fyrtio

Jag gör plats på min nya balkong

Om du vill odla din Hungarian Hot Wax

Och när jag möter ensamheten i trappan

Ska jag klä den i byxor och skor

Jag ska ringa mina vänner igen

Och vara nykter nästan varje kväll

Ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka

Här guppar ingen herrelös båt

Ett vingslag får luften att skaka

Ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så

Ahora que has dicho cómo piensas

¿No fue particularmente interesante

Quiero enviar unas líneas de la punta.

Desde la sede de Greta Garbo

Escucho una rebanada de langosta por la calle

Y arenque de los tejados

A veces anhelo Europa

Pero no voy a viajar solo de nuevo

¿Dije que me mudaré este otoño?

Trescientos metros al este

Estaré sentado en el balcón cuando llegue la noche.

Y fantasmal escribir poemas para el rey

Y abriré como un hotel de dos habitaciones

Donde puedes entrar y salir cuando quieras

Y si puedo, tiraré todo lo que tengo

Y solo guarda un teléfono fijo

Nadie me verá bajarme, volveré

No hay sacudidas de botes perdidos aquí

Un aleteo hace temblar el aire

Nadie debería verme bajar, nunca verme así

Gente que se mantiene al día

No deja ningún sueño solo soñado

Aquí no tenemos nada que predicar.

Y somos perseguidos hasta el sueño

pintaré con gouache y acrílico

La pintura que siempre he imaginado.

Una respuesta a todas las preguntas imaginables

Entonces lo colgaré sobre tu cama.

Dije que tengo mi confianza

¿En Jesús y el Espíritu Santo?

Leí libros que debería haber leído.

Y sobre todo escucho a Jimmie Rodgers

Y me cago en contestar cuando suena

Es una manera muy lenta de estar solo

Me jubilo y volveré pronto

En la calle donde aprendí a caminar

Nadie me verá bajarme, volveré

No hay sacudidas de botes perdidos aquí

Un aleteo hace temblar el aire

Nadie debería verme bajar, nunca verme así

Y te encontraré de nuevo en el camino

Antes de cumplir los cuarenta

Hago sitio en mi nuevo balcón

Si quieres hacer crecer tu cera caliente húngara

Y cuando me encuentro con la soledad en las escaleras

¿Debería vestirlo con pantalones y zapatos?

llamaré a mis amigos otra vez

Y estar sobrio casi todas las noches

Nadie me verá bajarme, volveré

No hay sacudidas de botes perdidos aquí

Un aleteo hace temblar el aire

Nadie debería verme bajar, nunca verme así