Snö och marschaller - Lars Winnerbäck

Ta mig ut iväg med vinden, ta mig långt ifrån där jag var

Jag reser vart som helst, på vilket sätt du vill, behöver inte veta vart vi ska

Bara långt långt ner i djupet, bara högt upp på nåt berg

Där man ser skogarna och längre bort än så, då ser du livet ändra färg

Vi är de sista som går hem, vi är de enda som förstår

Det är snö och marschaller, grå snö och marschaller där vi går

Gör mig ung för första gången, gör mig gammal, klok och grå

Och gå med mig ut på plankan en gång till, det är kanske där vi måste gå

Bort från allt vi redan sett här, bort från allt vi redan gjort

Såg du vad små de blev, de stora städerna, allt som förut var så stort

Vi är de sista som går hem, vi är de enda som förstår

Det är snö och marschallr, grå snö och marschaller där vi går

Till de vackraste palatsn, och kyrkorna och tornen, och till rälsen dit den ska

Där våren strömmar in och gråten väller fram, det är kanske där vi

Måste va

Ta mig ut iväg med vinden, jag är inte säker på nånting

Bara det som känns i hjärtat, inget mer, kom och blås mig kära vind

Vi är de sista som går hem, vi är de enda som förstår

Det är snö och marschaller, grå snö och marschaller där vi går

Llévame con el viento, llévame lejos de donde estaba

Viajo a donde quieras, como quieras, no necesitas saber a donde vamos

Muy lejos en las profundidades, en lo alto de una montaña

Donde ves los bosques y más lejos, entonces ves que la vida cambia de color.

Somos los últimos en ir a casa, somos los únicos que entendemos

Es nieve y mariscales, nieve gris y mariscales donde vamos

Hazme joven por primera vez, hazme viejo, sabio y gris

Y ven conmigo en el tablón de nuevo, tal vez ahí es donde tenemos que ir

Lejos de todo lo que ya hemos visto aquí, lejos de todo lo que ya hemos hecho

¿Viste lo pequeñas que se volvieron, las grandes ciudades, todo lo que antes era tan grande?

Somos los últimos en ir a casa, somos los únicos que entendemos

Es nieve y mariscales, nieve gris y mariscales donde vamos

A los palacios más hermosos, a las iglesias y torres, y a los rieles donde se supone que debe

Donde la primavera fluye y las lágrimas brotan, tal vez ahí es donde estamos

debe ser eh

Sácame con el viento, no estoy seguro de nada

Solo lo que se siente en el corazón, nada mas, ven y soplame viento querido

Somos los últimos en ir a casa, somos los únicos que entendemos

Es nieve y mariscales, nieve gris y mariscales donde vamos