Nånting större - Lars Winnerbäck

Det sas på radion «Tidsvis uppehåll i Svealand»

Hon tänkte uppehåll är bra men inte nog

Jag skulle hellre se en riktigt bra förklaring

Och allt hon inte gjort, varenda tåg hon inte tagit

Står och tutar nere på gatan, bakom rullgardinen

Och hon vet att det är vår och att varje slant hon inte slängt

Har varit en onödig besparing

Och radion spelar låtar som hon glömt

Allting minner om en dröm som hon har drömt, hon säger

Här i bland ruinerna

Bland torra salta tårar

Här bakom rullgardinerna

Och alla uteblivna vårar

Här under askan utav sönderbrända drömmar

Ska vi bygga nånting större

Det står en man nere vid stationen

Och citerar nåt ur gamla testamentet

Och det syns så väl att han ljuger

När han talar om sin godhet och om satan

Och om livet som ett liv man borde skämmas för

Hon står och sneglar ner på torget

Där han predikar all sin rädsla inför Jesus

Och hon tänker «Jag vill aldrig vara rädd igen»

Och kväll blir natt och tankarna för stora

Det sjönk för djupt, nu har hon inget att förlora, hon säger

Här ibland ruinerna…

Jag går och aktar mig för vintern

Och för gråten och den stora depressionen

Jag har liksom gömt mig i ett halvår under täcket

För att skydda mig mot ensamheten och tvivlet

Och mot tomheten efter explosionen

Och jag ser stormen komma närmre och jag väjer

Tills hon ringer och jag svarar och hon säger

Här i bland ruinerna…

Se dice en la radio «Pausa temporal en Svealand»

Ella pensó que los descansos son buenos pero no suficientes.

Prefiero ver una muy buena explicación.

Y todo lo que no hizo, cada tren que no tomó

De pie y tocando la bocina por la calle, detrás de las persianas

Y sabe que es nuestro y que no tira un centavo

Ha sido un ahorro innecesario

Y la radio toca canciones que ella olvidó

Todo recuerda a un sueño que ha soñado, dice.

Aquí en las ruinas

Entre secas lágrimas saladas

Aquí detrás de las persianas

Y todos los resortes perdidos

Aquí bajo las cenizas de los sueños destrozados

¿Construimos algo más grande?

Hay un hombre junto a la estación.

Y cita algo del Antiguo Testamento

Y es tan claro que miente

Cuando habla de su bondad y de satanás

Y de la vida como vida uno debería avergonzarse

Ella se pone de pie y mira hacia abajo en la plaza

Donde predica todo su miedo ante Jesús

Y ella piensa "No quiero volver a tener miedo nunca más"

Y esta noche es de noche y los pensamientos son demasiado grandes

Se hundió demasiado profundo, ahora no tiene nada que perder, dice

Aquí a veces las ruinas…

voy y me cuido del invierno

Y por el llanto y la gran depresión

Me escondí durante seis meses bajo las sábanas

Para protegerme de la soledad y la duda

Y contra el vacío después de la explosión

Y veo la tormenta acercándose y me niego

Hasta que ella llama y yo contesto y ella dice

Aquí en las ruinas...