Nån annan - Lars Winnerbäck

Solen gick ner som på beställning, det hade inte varit samma sak om den sken

Där vi gick i sjöar som vattenpölar med våra kängor och smala ben

Tänk om kaféet inte stängt så tidigt den kvällen

Tänk om klockan tagit samma vägar som vi

När vi gick på tomma, blöta gator där historierna flög förbi

Och allt som vi sa då

Tänk att man kunde säga så

Vi gick bland gårdar, hus, affärer och skjul

Och allt var så konstigt

Men förbannat kul

Det kunde ha varit nån annan

Men det var jag

Vad är det som gör att man säger saker, man säger saker man inte förstår

Där vi gick på berg som högar av löv med långa jackor och längre hår

Och vad är det som gör att man glömmer saker

Man glömmer att man trivs med livet ibland

När vi flydde från sanning, tid och besvär

För att ta måsten i andra hand

Och allt som vi sa då

Tänk att man kunde säga så

Vi snackade skit om alla vi kunde klandra

För att komma på att vi bara hade varandra

Det kunde varit några andra

Men det var vi

Och vi glömmer höst, och vi glömmer vår

Vi glömmer allt och tror att tiden är svår

Men man kommer på, sen efteråt

Att vi hade rätt kul emellanåt

Ja, vad var det egentligen som hände den kvällen

Vad gjorde mig så förfärligt glad

När vi gick med förhoppningar som drömmar

Om stearinljus och varm choklad

Tänk om kaféet inte stängt så tidigt den kvällen

Tänk om klockan tagit samma vägar som vi

Tänk om vi inte gått i några vattenpölar

Som smala ben och kängor trampat i

Allt som vi sa då

Tänk att man kunde säga så

Nu har jag gått den vägen igen

Men det var inte samma sak, saknar någon vän

Jag önskar att det vore nån annan

Jag anar vem

Men jag vet inte än

El sol se puso como se ordenó, no hubiera sido lo mismo si brillara

Donde caminábamos en lagos como charcos de agua con nuestras botas y piernas estrechas

¿Qué pasaría si el café no cerrara tan temprano esa noche?

¿Y si el reloj tomara los mismos caminos que nosotros?

Mientras caminábamos por las calles vacías y mojadas donde las historias pasaban volando

Y todo lo que dijimos entonces

Imagina poder decir eso

Caminamos entre fincas, casas, tiendas y galpones

Y todo era tan raro

pero jodidamente divertido

Podría haber sido alguien más

pero fui yo

Que es lo que te hace decir cosas, dices cosas que no entiendes

Donde caminábamos sobre montañas como montones de hojas con chaquetas largas y cabello más largo

Y que es lo que te hace olvidar las cosas

Te olvidas que disfrutas la vida a veces

Cuando huimos de la verdad, el tiempo y los problemas

Para tomar el mosto en el segundo lugar

Y todo lo que dijimos entonces

Imagina poder decir eso

Hablamos mierda de todos a los que podíamos culpar

Para recordar que solo nos teníamos el uno al otro

Podría haber algunos otros

pero fuimos nosotros

Y nos olvidamos del otoño, y nos olvidamos del nuestro

Nos olvidamos de todo y pensamos que el tiempo es difícil

Pero te subes, tarde después

Que a veces nos divertíamos mucho

Sí, lo que realmente sucedió esa noche.

Lo que me hizo tan terriblemente feliz

Cuando fuimos con esperanzas como sueños

Sobre velas y chocolate caliente.

¿Qué pasaría si el café no cerrara tan temprano esa noche?

¿Y si el reloj tomara los mismos caminos que nosotros?

¿Y si no nos metiéramos en ningún charco de agua?

Como piernas estrechas y botas pisadas

Todo lo que dijimos entonces

Imagina poder decir eso

Ahora he ido por ese camino otra vez

Pero no fue lo mismo, no falta ningún amigo

Desearía que fuera alguien más

supongo que quien

Pero no lo sé aún