Jag fattar ingenting - Lars Winnerbäck

inte en dag yngre

skriver jag en sång

jag har ältat alla ord

här över muggar och glas

vi kom varandra närmre

du och jag i vår

och jag är tacksam för

att du orkade lyssna

en sommar igen

kanske nån vecka på landet

kanske nån helg

i nån storstad söderut

du och din tjej

jag och min son ibland

planerna är skönt

om dom kan flyta lite nu

fan, det värker

det ilar då och då

det känns ibland som om alla har

förstått utom jag

att världen står och pekar

stackars han som tror

att livet är en dröm

han borde ta ett jobb

jag drack en kaffe hos Louise

på hennes uteplats igår

hembakt och en son

som lärt sig cykla just

hon berättade sin historia

och om styrkan hon fått

hur värdena ändras

när sjukdomar kommer

jag ville skjuta mig själv

redan på tunnelbanan hem

för hur svag jag har varit

och hur fel jag haft

två öl senare

var Skånegatan

ändå lite lockande

och framtidens ljus

jag fattar ingenting…

ännu inte äldre

tar jag flyget härifrån

och tänker att jag blivit lite

starkare

tänker att jag bara måste

se mig om

och leva lite mer

du vet hur jag är

men sen i mörkret på hotellet

i lappsjukans klimax

klickar jag fram bilder

som jag har i telefon

hon och jag i taxi

på väg från Gorkijparken

på ett sista försök

i Moskva

nu minns jag det som varmt

det där som frös i TV-soffan

dagarna vi inte orkade

prata med varann

jag tvivlar än en gång

och strör ut frågorna på bordet

nån säger nånting

nån annan nåt annat

jag kunde säga att jag önskar

hon förstod

men det är ju inte det

jag vill nog bara ändra sanningen

nu går solen upp

och jag står på en balkong

i ett land jag aldrig känt

och tittar österut

ett land jag aldrig känt

med nya smaker att förnimma

steg som måste tas

och mina hyllor för mig själv

stolt som en bödel

som bara gör sitt jobb

väntar jag på frälsning

och förståelse

jag fattar ingenting…

jag fattar ingenting

och jag ser bara tecken

bilder säger stanna

bilder säger gå

vi pratar inte mera

eller gifter oss till hösten

saker förändras

när tiden går

har jag väntat mig för mycket

blåste jag iväg

jag ser tillbaka på

en radda av affischer

jag tror jag drömde om ett liv

bara utan korridorer

utan korridorer

skulle jag bli lycklig

du kände mig när

åren var terminer

när sommaren var helig

och nätterna var allt

du har vart densamma

som en klippa genom tiden

med en hand som

verkat räcka åt oss alla

minns du när vi satt

utanför Strandbaden i Falkenberg

och lyssnade på när

havet blåste in

det var långt innan henne

det var långt före allt

men jag kan inte komma på

att jag saknade nåt då

jag ser regnet komma närmre

över floden

TV: n dövar tystnaden

i mörkret

tid tid

inte en dag yngre

skriver jag en sång

jag fattar ingenting…

ni un día más joven

escribo una canción

He amasado todas las palabras

aquí sobre tazas y vasos

nos acercamos el uno al otro

tu y yo esta primavera

y estoy agradecido por

que tuviste la fuerza para escuchar

un verano otra vez

tal vez una semana en el campo

tal vez algún fin de semana

en alguna gran ciudad al sur

tu y tu chica

yo y mi hijo a veces

los planes son lindos

si pueden flotar un poco ahora

maldita sea, duele

duele de vez en cuando

a veces parece que todo el mundo tiene

entendido excepto yo

que el mundo se para y apunta

pobre el que cree

que la vida es un sueño

el deberia tomar un trabajo

Tomé un café en casa de Louise.

en su patio ayer

horneado en casa y un hijo

que acaba de aprender a andar en bicicleta

ella contó su historia

y sobre la fuerza que ganó

como cambian los valores

cuando vienen las enfermedades

quería pegarme un tiro

ya en el metro a casa

por lo débil que he sido

y que equivocado estaba

dos cervezas despues

era Skånegatan

todavía un poco tentador

y la luz del futuro

No entiendo nada…

aún no mayor

Estoy tomando el vuelo desde aquí.

y pensando que me he vuelto un poco

más fuerte

pensando que solo tengo que

Mírame

y vive un poco mas

sabes como soy

pero luego en la oscuridad del hotel

en el clímax de la enfermedad lapona

hago clic en las fotos

que tengo en el teléfono

ella y yo en un taxi

en el camino desde el Parque Gorky

en un último intento

en Moscu

ahora lo recuerdo tan caliente

la que se congeló en el sofá de la tele

los días que no pudimos soportar

hablar entre sí

lo dudo de nuevo

y esparcir las preguntas sobre la mesa

alguien dice algo

alguien más algo más

Podría decir que deseo

ella entendió

pero no lo es

Probablemente solo quiera cambiar la verdad

ahora sale el sol

y estoy parado en un balcón

en un país que nunca conocí

y mirando al este

un país que nunca conocí

con nuevos sabores para sentir

pasos que se deben tomar

y mis estantes para mi

orgulloso como un verdugo

quien solo hace su trabajo

Estoy esperando la salvación

y entendimiento

No entiendo nada…

no entiendo nada

y solo veo señales

las fotos dicen quédate

las fotos dicen que vamos

no nos hablamos más

o cásate con nosotros en el otoño

las cosas cambian

Conforme pasé él tiempo

he esperado demasiado

volé

miro hacia atrás

muchos carteles

Creo que soñé con una vida.

solo sin pasillos

sin pasillos

Yo sería feliz

me conociste cuando

los años eran futuros

cuando el verano era sagrado

y las noches lo eran todo

tu has sido el mismo

como una roca a través del tiempo

con una mano que

parecía suficiente para todos nosotros

¿recuerdas cuando nos sentamos?

fuera de Strandbaden en Falkenberg

y escuchado cuando

el mar sopló

fue mucho antes que ella

fue mucho antes de nada

pero no puedo pensar en

que me faltaba algo entonces

Veo la lluvia acercándose

a través del río

La tele apaga el silencio

en la oscuridad

tiempo tiempo

ni un día más joven

escribo una canción

No entiendo nada…