Såna som vi... - Dan Berglund

Det svängde om bandet och vi hade skoj

I baren där rann det löven (?)…

Och som i ett brandsegel landade natten

Först i din smilgrop, sen i din koj

Det var på pustervikskällaren det stället

Är rivet för längesen

Och såna som vi kommer aldrig nånsin

Aldrig nånsin att finnas mer

Du kom liksom jag ifrån skimrande år

Med madrasser på golvet och blonmmor i hår

Där Bh: ar brändes där upproren gjordes

För att man tordes för att det går

Åh villken saga det blir att vara din

Även din skugga värmer mitt skin

Och såna som vi kommer aldrig nånsin

Aldrig nånsin att finnas mer

Ur din sångbok sjöng träden, där knoppades allt

Du ville, du trodde, du hoppades allt

Men flodångan tiden (?) det läckade sollet, drev åt de hållet

Där solskivan smalt

Mörklagda stränder gled bort och försvann, trummorna dundrade

Eldarna brann

Och såna som vi kommer aldrig nånsin

Aldrig nånsin att finnas mer

Du svala som skrider på himmelen berätta med osynligt bläck

Om min vän, men säg ej att allting återuppstår, som vår följs

Av sommar, vinter av vår

Kom inte med sånt där kretsloppstrams att allt börjar om

Någon annanstans

För såna som vi kommer aldrig nånsin

Aldrig nånsin att finnas mer

Cambió la banda y nos divertimos

En el bar corrían las hojas (?)…

Y como en una vela de fuego aterrizó la noche

Primero en tu pozo de sonrisas, luego en tu litera

Fue en el sótano de Pustervik ese lugar

Ha sido demolido durante mucho tiempo.

Y gente como nosotros nunca vendrá

nunca volver a ser

Viniste como yo de años brillantes

Con colchones en el suelo y madres de flores en el pelo

Donde se quemaron sujetadores donde tuvo lugar el levantamiento

porque te atreviste a hacerlo

Oh, qué cuento de hadas será ser tuyo

Tu sombra también calienta mi piel

Y gente como nosotros nunca vendrá

nunca volver a ser

De tu cancionero cantaban los árboles, donde todo brotaba

Querías, pensabas, esperabas todo

Pero el tiempo de vapor del río (?) El sol que se escapa, se desvió en esa dirección

Donde el disco solar es estrecho

Las playas oscurecidas se deslizaron y desaparecieron, los tambores tronaron

Los fuegos quemaron

Y gente como nosotros nunca vendrá

nunca volver a ser

Genial que anda en el cielo cuenta con tinta invisible

Sobre mi amigo, pero no digas que todo vuelve a surgir, como lo nuestro se sigue

De verano, invierno de primavera

No se te ocurran cosas como la estanqueidad del ciclo que todo vuelve a empezar.

En otra parte

Para aquellos como nosotros nunca llegaremos

nunca volver a ser