Koppången - Helen Sjöholm

Här är stillhet och tystnad

Nu när marken färgats vit

Från den trygga, gamla kyrkan

Klingar sången ända hit

Jag har stannat vid vägen

För att vila mig ett tag

Och blev fångad i det gränsland

Som förenar natt och dag

Och ett sken ifrån ljusen

Bakom fönstrets välvda ram

Har förenat dom själar

Som finns med oss här i tiden

Och jag vet att dom som har lämnat oss

Har förstått att vi är

Liksom fladdrande lågor

Så länge vi är här

Och där bland gnistrande stjärnor

Som förbleknar en och en

Kommer livet väldigt nära

Som en skymt av sanningen

Vi är fångar i tiden

Som ett avtryck av en hand

På ett frostigt gammalt fönster

Som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig

Och sen vet jag inget mer

Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan

Jag är här och mitt på en frusen väg

Finns det värme ändå

Fastän snön börjar falla

Och himmelen blir grå

Och ett sken ifrån ljusen

Bakom fönstrets välvda ram

Har förenat dom själar

Som finns med oss här i tiden

Och jag vet att dom som har lämnat oss

Har förstått att vi är

Liksom fladdrande lågor

Så länge vi är här

Aquí hay silencio y silencio.

Ahora que el suelo es de color blanco

De la vieja y segura iglesia

La canción suena hasta aquí

me he parado en la carretera

Para descansar un rato

Y fue atrapado en esa frontera

que une la noche y el día

Y un resplandor de las velas

Detrás del marco arqueado de la ventana.

ha unido las almas

Que está con nosotros aquí en el tiempo

Y conozco a los que nos han dejado

haber entendido que somos

como llamas que revolotean

Mientras estemos aquí

Y allí entre estrellas centelleantes

Que se desvanece uno por uno

La vida se acerca mucho

Como un atisbo de la verdad

Somos prisioneros del tiempo

Como una huella de una mano

En una vieja ventana helada

Quien ha recibido la gracia de los estragos del tiempo

Un segundo soy eterno

Y luego no sé nada más

Solo uno, que vivo tan lleno como cualquiera

Estoy aquí y en medio de un camino congelado

¿Hay calor de todos modos?

Aunque la nieve empieza a caer

Y el cielo se vuelve gris

Y un resplandor de las velas

Detrás del marco arqueado de la ventana.

ha unido las almas

Que está con nosotros aquí en el tiempo

Y conozco a los que nos han dejado

haber entendido que somos

como llamas que revolotean

Mientras estemos aquí