Du måste finnas - Helen Sjöholm, Malmö Musikteaters kör & ork

Du fördrev mig, gud.

Från mitt hemland slets jag bort

Här är jag en flykting och en främling och det ödet finner jag mig i

Men du tog mitt barn och du tar mig från min man

Jag kan inte längre se en mening.

Vad är det du vill, vad ska jag tro?

Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund

Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej

Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret

Att du inte finns till, fast jag trodde på dig

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet härute?

Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?

Vem skulle trösta mig?

Jag är så liten på jorden

Om du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då?

Nej, du måste finnas, du måste!

Jag lever mitt liv genom dig

Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav

Du måste finnas, du måste!

Hur kan du då överge mig?

Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om du inte fanns

Aldrig förut har jag haft dig i tal eller tanke

Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så

Ordet är om, om jag bett alla böner förgäves

Om du inte finns till vad ska jag göra då?

Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta?

Friden i själen, ja, vem skulle skänka mig den?

Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden?

Om du inte fanns till, vem tog hand om mig sen?

Nej, du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig

Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav

Du måste finnas, du måste!

Hur kan du då överge mig?

Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om du inte fanns

Nej, du måste finnas, du måste!

Hur kan du då överge mig?

Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om du inte fanns

Me alejaste, Dios.

Me arrancaron de mi patria

Aquí soy un refugiado y un extraño y me encuentro en ese destino

Pero me quitaste a mi hijo y me quitaste a mi esposo

Ya no puedo ver una oración.

¿Qué quieres, qué debo creer?

El pensamiento es vertiginoso, frente a mí se abre un abismo

Todo mi ser se rebela y quiere decir no

La pregunta se plantea y ahora mi alma tiembla ante la respuesta.

Que no existes, aunque creí en ti

¿Quién me ayudaría a soportar la vida aquí?

¿Quién me daría el poder que necesito?

¿Quién me consolaría?

Soy tan pequeño en la tierra

Si tú no existías, bueno, ¿qué hice entonces?

¡No, debes existir, debes!

Vivo mi vida a través de ti

Sin ti, soy un naufragio en un mar oscuro y tormentoso

¡Debes existir, debes!

¿Cómo puedes entonces abandonarme?

No estaría en ninguna parte, no sería nada si no existieras.

Nunca antes te he tenido en palabra o pensamiento

La palabrita que tanto me asusta y me atormenta

La palabra se trata, si recé todas las oraciones en vano

Si no existes, ¿qué debo hacer entonces?

¿Quién sentiría mi remordimiento y luego perdonaría?

Tranquilidad, sí, ¿quién me la daría?

¿Quién me recibiría al final después de la muerte?

Si no existieras, ¿quién me cuidaría entonces?

No, debes existir, debes, vivo mi vida a través de ti

Sin ti, soy un naufragio en un mar oscuro y tormentoso

¡Debes existir, debes!

¿Cómo puedes entonces abandonarme?

No estaría en ninguna parte, no sería nada si no existieras.

¡No, debes existir, debes!

¿Cómo puedes entonces abandonarme?

No estaría en ninguna parte, no sería nada si no existieras.