En natt i Köpenhamn - Benny Anderssons Orkester, Helen Sjöholm, Tommy Körberg

Cafeernas kulörta lyktor glittrar i kanales svarta vatten

Där ligger skeppen för mot stäv

Förtöjda längs en hög och stenklädd kaj

Glada människor pratar i munnen på varann

Och det är överfullt vid alla bord

Det sitter folk på kajen, en av männen ler mot mig

Jag är en ö av ensamhet i vimlet

Det blev som det kan bli

En natt i Köpenhamn

Vi gick till ett hotell, du skrev in oss i ditt namn

Jag minns en sprucken spegel, ett fönster står på glänt

Du vill att vi ska släcka men jag vill ha ljuset tänt

Det blev som det kan bli, en natt i Köpenhamn

Två främlingar som möts några timmar i en famn

Och sen var jag förlorad, du minns väl det min vän?

En gång för längesen, när du viskade mitt namn

En magisk sommarnatt i Köpenhamn

En stol blir plötsligt ledig och du tar den innan någon annan hinner

Och om jag hade velat protestera är det redan nu för sent

Servitrisen, den tjocka, som går förbi vårt bord

hon tar ingen som helst notis om dig

Och du slår ut med armarna och gör en hjälplös gest

I just den stunden började jag att älska

Du står kvar på en perrong

Ett ryck, så går mitt tåg igång

Och då ser jag framför mig

En bild av oss, ett liv med dig

Los faroles de colores de los cafés brillan en el agua negra del canal

Allí los barcos yacen frente a la proa.

Amarrado a lo largo de un muelle alto y revestido de piedra

La gente feliz habla en la boca del otro

Y está lleno en cada mesa

Hay gente sentada en el muelle, uno de los hombres me sonríe.

Soy una isla de soledad en el ajetreo y el bullicio

fue como puede ser

Una noche en Copenhague

Fuimos a un hotel, nos escribiste a tu nombre

Recuerdo un espejo roto, una ventana entreabierta

Quieres que lo apaguemos, pero yo quiero que encienda la luz

Fue como puede ser, una noche en Copenhague

Dos extraños que se encuentran por unas horas en un abrazo

Y luego me perdí, ¿te acuerdas de eso, mi amigo?

Érase una vez, cuando susurraste mi nombre

Una mágica noche de verano en Copenhague

Una silla de repente queda vacante y la tomas antes de que nadie tenga tiempo

Y si hubiera querido protestar ya es tarde

La camarera, la gorda, que pasa junto a nuestra mesa

ella no te hace caso

Y golpeas con los brazos y haces un gesto de impotencia

En ese mismo momento comencé a amar

Te quedas en una plataforma

Un idiota, entonces mi tren arranca

Y entonces veo frente a mí

Una foto nuestra, una vida contigo