Den brända jorden - Mikael Wiehe

Bränd ligger jorden

Svarta står träden

Tung sveper röken fram över land

Dom drar sej tillbaka nu

Dom skövlar och bränner

Dom jämnar med marken där dom drar fram

Allt ligger öde krossat och skändat

Allt är ruiner och aska och sot

Inget som blommar

Inget som växer

Inget som spirar och inget som gror

Allt som vi satte

Allt som vi sådde

Allt som vi byggde är dött och begravt

Av glädjen vi kände

Av hoppet vi hyste

Av drömmen vi bar på finns ingenting kvar

Vi kisar mot ljuset

Vi längtar till värmen

Ser fram emot våren och hoppas på regn

När allt som vi sådde

Och allt som vi byggde

Och allt som vi drömde

Ska blomstra igen

Dom tror att dom tog oss

Dom tror att dom slog oss

Dom tror vi är knäckta

Dom tror vi är slut

Oss kuvar dom aldrig

Oss knäcker dom inte

Oss böjer dom aldrig eller bryter itu

En dag ska vi dansa och spela och sjunga

En dag ska vi skörda och bjuda till fest

I skogen dom skövlade

På fälten dom brände

I askan och sotet där växer det bäst

la tierra esta quemada

los arboles son negros

Pesado barre el humo a través de la tierra

ahora se retiran

Están devastando y quemando

Nivelan el suelo donde se detienen

Todo está desolado, aplastado y profanado.

Todo es ruinas y cenizas y hollín

nada que florezca

nada que crezca

Nada que brote y nada que germine

todo lo que ponemos

Todo lo que sembramos

Todo lo que construimos está muerto y enterrado

De la alegría que sentimos

Del salto tosimos

Del sueño que tuvimos ya no queda nada

Entrecerramos los ojos a la luz

Anhelamos el calor

Esperando la primavera y esperando que llueva

Después de todo lo que sembramos

Y todo lo que construimos

Y todo lo que soñamos

florecerá de nuevo

Creen que nos llevaron

Creen que nos ganaron

Ellos piensan que estamos rotos

Creen que hemos terminado

nunca nos aplastan

no nos rompen

Nunca nos doblan ni nos rompen

Un día bailaremos, jugaremos y cantaremos

Un día cosecharemos e invitaremos a una fiesta

En el bosque araron

En los campos quemaron

En la ceniza y el hollín allí, crece mejor