Det sorgliga sändebudet - Mikael Wiehe

Det var en gång ett sändebud

Med sorgliga besked

Och en blick som aldrig lyfte sej från jorden

När man fråga' var han kom ifrån

Så peka' han och teg

För hans läppar kunde inte forma orden

Han bodde i ett källarhåll

Det var där, han helst höll till

Det var alltid dit, han sökte sej tillbaka

Men en dag steg han fram med en lapp

Där det stod med spretig stil:

Jag svär att jag kan känna marken skaka

Och löven föll från träden

Och haven gled isär

Och han mötte bara vrede och förtvivlan

Och nån fick säg' dom enkla ord

Som lyste upp hans själ:

Har du inget gott att säg' så kan du tiga

Una vez fue un enviado

con tristes noticias

Y una mirada que nunca se levantó del suelo

Cuando se le preguntó 'de dónde viene

Así que señaló y se quedó en silencio.

Porque sus labios no podían formar las palabras

Vivía en un sótano

Fue allí, prefirió quedarse

Siempre estuvo ahí, buscó su camino de regreso

Pero un día dio un paso adelante con una nota

Donde decía en estilo disperso:

Juro que puedo sentir el suelo temblar

Y las hojas cayeron de los árboles

Y los mares se separaron

Y solo encontró ira y desesperación.

Y alguien tenía que decir las palabras simples

que iluminó su alma:

Si no tienes nada bueno que decir, puedes callarte.