Så vill jag bli - Mikael Wiehe, Björn Afzelius

Det blåste i mitt inre en iskall, höstlig vind

Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind

Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn

Och huden blev en fästning som inget släppte in

Då stod du där i vimlet och sträckte ut din hand

Som polstjärnan på himlen som hjälper en i land

Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet;

Två tynande lanternor på havets ödslighet

Och den som börjat stelna, och trotsa kärleken

Befruktas till att leva och älska själv igen

Så vill jag bli som Solen som värmer dina ben

Som luften och som Jorden;

som livet dom dej ger

Så vill jag bli som regnet, när vägen din känns hård

Och kunna fukta marken framför dej där du går

Un viento helado y otoñal sopló dentro de mí

Y la escarcha en mi mente llevó perlas a mi mejilla

Y el frío penetró hacia afuera y endureció mi piel

Y la piel se convirtió en una fortaleza que nada dejaba entrar

Entonces te paraste entre la multitud y extendiste tu mano

Como la estrella polar en el cielo que ayuda a uno a desembarcar

Así sucedieron dos estrellas en la infinidad del espacio;

Dos faroles menguantes en la desolación del mar

Y el que ha comenzado a solidificar, y desafiar el amor

Fecundado para vivir y amarte de nuevo

Por eso quiero ser como el sol que calienta tus piernas

como el aire y como la tierra;

como la vida que te dan

Así que quiero ser como la lluvia, cuando tu camino se siente duro

Y poder humedecer el suelo delante de ti por donde vas