Jag nådde aldrig riktigt fram till dig - Tomas Andersson Wij

Ja, vi möttes i en bar, det var 1991

Vi pratade musik, vi pratade om film vi sett

Och du skrev ditt namn och nummer på en vit pappersservett

Den natten flög jag hem över Stockholms alla blanka tak

Hela staden var förändrad, regnet hade annan smak

Jag minns dagarna i sängen när du läste högt för mig

Och jag visste hela tiden att slutet närmar sig

25 år sedan den hösten

Och vi ses i Griffith Park

Och vi tar bilder uppe på berget

Samma kärlek, samma gap

Och du somnar vid min sida

Så nära, men nej

Jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Ja, du kom från Charles de Gaulle med kvällens allra sista flight

Du var klubb och katedral, Henry Morgan och Sebastian Flyte

Och jag hyrde ut min lägenhet och fick ett rum hos dig

Och vår stad den var så kal och sträng och anorektisk då

Men hos dig fick alla vara bland jugend och bland rokoko

Du sa «livet är ditt, det kan levas på så många sätt»

Och jag såg skönheten och döden, allting i sin egen rätt

Och du talade, och jag lyssnade

Och det var någonting liksom skevt

Efter ett halvår var jag ensam

I din våning på 103

Jag har följt dig genom nätter

Från Paris, Rom och Marseille

Men jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Nej, jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Till dig

Ja, du kunde alltid säga vad det var för fel på mig

För känslig, aggressiv, för dålig på att foga sig

Och i drömmarna så slog jag hårt utan att rubba dig

Man kan inte vara närmre andra än man är sig själv

Man kan inte vara närmre andra än man är sig själv

När hon sa det första gången blev jag kall som en norrländsk älv

Jag tror du älskade mig ända tills jag började tänka själv

45 år sedan jag föddes

Och vi ses på mitt kalas

Och du skämtar och är högljudd

Och du läcker av giftig gas

Jag har bultat, jag har vädjat

Och mått långt från okej

För jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Nej, jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Till dig, till dig

Sí, nos conocimos en un bar, era 1991

Hablamos de música, hablamos de películas que vimos

Y escribiste tu nombre y número en una toalla de papel blanca

Esa noche volé a casa sobre todos los techos brillantes de Estocolmo

Toda la ciudad cambió, la lluvia tenía otro sabor

Recuerdo los días en la cama cuando me leías en voz alta

Y siempre supe que el final estaba cerca

25 años de aquella caída

Y nos vemos en Griffith Park

Y tomamos fotos en la montaña

El mismo amor, la misma brecha

y te duermes a mi lado

Tan cerca, pero no

Realmente nunca te alcancé

Sí, viniste de Charles de Gaulle con el último vuelo de la noche.

Eras club y catedral, Henry Morgan y Sebastian Flyte

Y alquilé mi apartamento y conseguí una habitación contigo

Y nuestra ciudad era tan desnuda y austera y anoréxica entonces

Pero contigo, todos llegaron a estar entre el Art Nouveau y entre el Rococó.

Dijiste "la vida es tuya, se puede vivir de muchas maneras"

Y vi la belleza y la muerte, todo por derecho propio

Y hablaste, y yo escuché

Y era algo así como torcido

Después de seis meses estaba solo

En tu piso del 103

Te he estado siguiendo a través de las noches

Desde París, Roma y Marsella

Pero realmente nunca te alcancé

No, nunca te llegué

Para ti

Sí, siempre puedes decir lo que estaba mal conmigo

Demasiado sensible, agresivo, demasiado malo para unirse

Y en los sueños golpeo fuerte sin molestarte

No puedes estar más cerca de los demás que de ti mismo

No puedes estar más cerca de los demás que de ti mismo

Cuando dijo eso por primera vez, me volví frío como un río de Norrland.

Creo que me amabas hasta que comencé a pensar por mí mismo.

45 años desde que nací

Y nos vemos en mi fiesta

Y estás bromeando y eres ruidoso

Y estás escapando gas tóxico

Estoy golpeado, he apelado

Y medidas lejos de estar bien

Porque realmente nunca te alcancé

Realmente nunca te alcancé

No, nunca te llegué

a ti, a ti