So long - Tomas Andersson Wij

Jag minns ljudet från gruset

När vi kröp med våran kombi

Genom lönnallén mot gården

Och hur pappa tutade

Morfars havre mormors vinbär

Nådde dig och mig till axeln

Och bergen var en saga

Som kvällen målat blå

Vi la blommor på min systers grav

Och vi grillade i trädgårn

Medan guldet föll från himlen

Och du somna i nåt knä

Men allt det där är bara minnen

På en ryckig gammal smalfilm

Det är grindar för allén nu

Och hundar innanför

So long min vän

Det hann ifatt tillslut

När morfars hjärta stanna

Var det som ett stort träd föll till marken

Och nån öppnade den vindsdörr

Som vart låst i alla år

Och där inne såg jag saker

Jag bara sett i onda drömmar

Sånt som ingen kan rå på

Och sånt som hinner ifatt till slut

Det föll snö på gravens kransar

Och över morfars åkrar

Var du gammal nog att märka

Hur galenskapen kom

Som en stum glans över blicken

Och som oron sent om natten

Som en smitta genom huset

Som tog en efter en

So long min vän

Det hann ifatt tillslut

Din pappa ärvde gården

Och marken skogen djuren

Det hans syskon fick det rymdes

På ett litet lastbilsflak

Sen kom era sötbrödsdagar

Då vägen bakåt stängdes

Och när mormor kom på byn

Såg ni åt annat håll

Men efter femton år av tystnad

Satt du och jag i trädgårn

Med ett löfte i den sång vi sjöng

Om att börja om på nytt

Och inte ärva gamla fejder

Och låta våra barn få leka

I sommarparadiset

Där vi lekte du och jag

So long min vän

Det hann ifatt tillslut

Du ringer mig om kvällen

Och din röst är helt förändrad

Du hade sprungit genom skogen

Och ropat utan svar

Din pappa sköt en älg

Och sen stannade hans hjärta

Är du vuxen nog

Att se hur galenskapen tog

Även dig min vän och bror

Det faller snö på gravens kransar

Och på din pappas åkrar

Varken hans mor eller hans syskon

Är där och tar farväl

Tycker du att det var värt det

Är det det här du kallar heder

Kan du tysta sorgens klockor

Som bara slår och slår

Jag minns ljudet från gruset

När vi kröp med våran kombi

Upp för lönnallén mot gården

Och hur pappa tutade

Det är sent nu och det skymmer

Och det är inte mycket jag kan göra

Den dörr du måste öppna

Kan bara öppnas inifrån

So long min vän

Det hann ifatt tillslut

Recuerdo el sonido de la grava

Cuando nos arrastramos con nuestra camioneta

Por el callejón de los arces hacia la granja.

Y como papa tocaba la bocina

La avena del abuelo Las grosellas de la abuela

Nos alcanzó a ti y a mí hasta el hombro

Y las montañas eran un cuento de hadas

Como la tarde pintada de azul

Pusimos flores en la tumba de mi hermana

Y asamos en el jardín

Mientras el oro caía del cielo

Y te duermes en una vuelta

Pero todo eso son solo recuerdos

En una vieja película estrecha desigual

Hay puertas para la avenida ahora

y perros adentro

Hasta pronto mi amigo

Se atrapó al final

Cuando el corazón del abuelo se detuvo

Fue como si un gran árbol cayera al suelo.

Y alguien abrió la puerta del ático

Que estuvo encerrado todos los años

Y ahí dentro vi cosas

Solo vi en malos sueños

Cosas que nadie puede manejar

Y cosas que se ponen al día al final

La nieve cayó sobre las coronas de la tumba.

Y a través de los campos del abuelo

¿Tenías la edad suficiente para darte cuenta?

Cómo llegó la locura

Como un brillo tonto sobre sus ojos

Y como la ansiedad tarde en la noche

Como una infección por la casa

Que tomó uno por uno

Hasta pronto mi amigo

Se atrapó al final

Tu padre heredó la finca.

Y los animales del bosque terrestre

Lo que sus hermanos consiguieron fue acomodado

En una camioneta pequeña

Luego vinieron tus días de pan dulce

Entonces el camino de regreso estaba cerrado

Y cuando la abuela vino al pueblo

¿Miraste para otro lado?

Pero después de quince años de silencio

tú y yo nos sentamos en el jardín

Con una promesa en la canción que cantamos

A punto de empezar de nuevo

Y no heredes viejas enemistades

Y dejar que nuestros niños jueguen

En el paraíso de verano

Donde tu y yo jugamos

Hasta pronto mi amigo

Se atrapó al final

me llamas por la tarde

Y tu voz ha cambiado por completo

Habías corrido por el bosque

Y gritó sin respuesta

tu papá le disparó a un alce

Y luego su corazón se detuvo

¿Eres lo suficientemente mayor?

A ver como se llevaba la locura

Tú también, mi amigo y hermano.

La nieve cae sobre las coronas de la tumba

Y en los campos de tu papá

Ni su madre ni sus hermanos.

Está ahí y diciendo adiós

¿Crees que valió la pena?

¿Es esto lo que llamas honor?

¿Puedes silenciar las campanas del dolor?

Quien solo late y late

Recuerdo el sonido de la grava

Cuando nos arrastramos con nuestra camioneta

Por el carril de arce hacia el patio

Y como papa tocaba la bocina

Ya es tarde y está oscureciendo

Y no hay mucho que pueda hacer

La puerta que tienes que abrir

Solo se puede abrir desde el interior.

Hasta pronto mi amigo

Se atrapó al final