Sorgsen ton - Garmarna

Med sorgsen ton jag sjunga vill

Om ett förfärligt under

Du som det hör märk noga till

Och minns det alla stunder

Vid Gibbau by vid Penne strand

I Pommern i det tyska land

Sig denna saken händer

En fattig bonde bodde där

Och barn han hade många

Som gjorde honom stort besvär

Om bröd han nödgas gånga

Den äldsta dottern av sin far

Samt mor och syskon avsked tar

Och ger sig ut att tjäna

En tid därefter hände sig

Att fadern hennes dödde

Och modern som sig ömkelig

På käpp och krycka stödde

Bad dottern som var tämligt rik

Till graven hjälpa faderns lik

Som barnslig plikt befaller

Hon svarte det går mig ej an

Ej för mig skuld det bringar

Begraven hur i vill och kan

Men jag mitt mynt ej skingrar

Hur jag går klädder var man ser

Stor sak vad grav man gubben ger

Ej därom någon sköter

Då hennes fru slik hårdhet såg

Hon mera ädelt tänkte

Hon var barmhärtig i sin håg

Hon mat och pengar skänkte

Dess fru gav henne tvenne bröd

Att ge sin mor som led stor nöd

Och sådan hjälp behövde

När hon ett stycke hade gått

Och harmsen brödet burit

Sin frus barmhärtighet försmått

Och argt på modern svurit

Kom hon där vägen oren var

Tänk vad för medel då hon tar

Att fina skorna spara

Där fanns ej sten där fanns ej spång

Varpå hon kunde kliva

Gå kring blev vägen alltför lång

Ej vill hon smutsig bliva

Då lägger hon de bröden så

Att hon på dem kund torrskodd gå

Men straffet resan stäckte

Dess fötter fastnar genast kvar

Då hon på brödet träder

På benen hon förgäves drar

Hon bannar svär och hädar

Ty som en stor och jordfast sten

Orörlig står ock hennes ben

I marken synes fasta

Hon ropar då jag usla barn

Försmått min moder snälla

Har själv mig snärjt i syndens garn

Det får jag nu umgälla

Om hjälp hon tigger varje man

De bjuda till men ingen kan

Dess fot från marken röra

Ej kunde hon de sista ord

Med bruten röst framföra

Förrän den eljest fasta jord

Begynte sig att röra

Hon knäppte sina händer ihop

Och sjönk så neder i en grop

Som henne strax betäckte

I människor betänken er

Högfärden låten fara

Och girigheten som man ser

Är och en farlig snara

Låt pigans ofärd varna er

Från synd och flärd allt mer och mer

Och från högfärdig levnad

Con tono triste quiero cantar

Sobre un terrible milagro

Tú como te corresponde, fíjate bien

Y recordarlo todo el tiempo

En el pueblo de Gibbau junto a la playa de Penne

En Pomerania en el país alemán

Ellos mismos esto sucede

Un granjero pobre vivía allí.

E hijos tuvo muchos

Lo que le causó muchos problemas.

Si el pan lo obligan a caminar

La hija mayor de su padre.

Y madre y hermanos se despiden

y se dispone a ganar

Algún tiempo después sucedió

que su padre murio

Y madre que es patética

Apoyado en bastón y muletas

Preguntó la hija que era bastante rica.

A la tumba ayuda el cadáver del padre

Como manda el deber infantil

Ella respondió que no me importa

No es para mí la culpa que trae

Enterrado como quieras y puedas

Pero no desparramo mi moneda

Como voy ropa donde mires

Gran cosa que tumba da el viejo

a nadie le importa eso

Entonces su esposa vio tanta dureza

Ella pensó con más nobleza

Ella fue misericordiosa en su mente

Ella donó comida y dinero.

Su mujer le dio dos panes

Para dar a su madre que estaba en gran angustia

Y tal ayuda era necesaria

Cuando se había ido un rato

Y el harmsen llevó el pan

La misericordia de su esposa despreciada

Y enojado con la madre juró

Ella vino donde el camino estaba sucio

Piensa qué tipo de medios toma

Para guardar lindos zapatos

No había piedra, no había pasarela

Con lo cual ella podría pisar

Caminando, el camino se hizo demasiado largo

ella no quiere ensuciarse

Luego pone los panes así

Que ella en el cliente ir calzado en seco

Pero el viaje de la pena apuñaló

Sus pies se atascan inmediatamente.

Entonces ella pisa el pan

En las piernas ella tira en vano

Ella jura y jura

Porque como una piedra grande y terrosa

Sus piernas siguen inmóviles.

En el suelo parece fijo

Ella grita cuando tengo hijos piojosos

Desprecia a mi madre por favor

Yo mismo me he enredado en el hilo del pecado

Ahora debo discutir eso

Por ayuda le ruega a cada hombre

Pujan pero nadie puede

Sus pies desde el suelo tocan

Ella no sabía las últimas palabras.

Actuar con una voz quebrada

Antes del suelo sólido

Comenzó a moverse

Ella juntó sus manos

Y luego se hundió en un pozo

que ella acaba de cubrir

En la gente te considera

El orgullo deja que el peligro

Y la avaricia que ves

Es y una trampa peligrosa

Deja que la desgracia de la criada te advierta

Del pecado y el flirteo cada vez más

Y de la alta vida