Trasten - Tomas Andersson Wij

När frosten har kopplat greppet igen

När hösten är här och mörkret med den

Då tätar jag kittet över min fog

När regnet ger svavel över min skog

Jag tiger men Gud förlåter mej nog

När lusten på nytt har frusit till is

När rösten förtonar in i ett dis

Då lämnar jag huset tomt för en skog

Då lyfter en trast i ekot som dog

Hon flyr men till våren kommer hon nog

Rönnbär ger dej färger i september

Bäcken ger dej tillrop och små trallar i maj

Trasten hittar fram fast vindar vänder och på svaj

Ser jag båten längta till en kaj

När trasten har lagt sej ner för att dö

Och somnar till ro i fallande snö

Då lämnar jag huset tomt för en krog

Och tänder ett ljus för rösten som dog

Jag dricker men Gud förlåter mej nog

Moder Jord, du sörjer för vårt bästa

Gaia är en gåva och vårt liv är ett lån

Hoppet lämnar sist men för det mesta går din son

Likafullt besviken härifrån

När frosten har kopplat greppet igen

När hösten är här och mörkret med den

När regnet ger svavel över min skog

Då lyfter en trast i ekot som dog

Hon flyr men till våren kommer hon nog

Cuando la escarcha ha vuelto a conectar la empuñadura

Cuando el otoño está aquí y la oscuridad con él

Luego sello la masilla sobre mi articulación

Cuando la lluvia da azufre sobre mi bosque

me callo pero dios me perdona bastante

Cuando el deseo se ha congelado en hielo otra vez

Cuando la voz se desvanece en una neblina

Entonces dejo la casa vacía de un bosque

Entonces un tordo se levanta en el eco como si

Se escapa, pero probablemente vendrá en primavera.

Las bayas de serbal te dan colores en septiembre

El arroyo te da gritos y trolecitos en mayo

El zorzal encuentra su camino a pesar de que los vientos giran y se balancean

Veo el barco anhelando un muelle

Cuando el zorzal se ha acomodado para morir

Y dormirse para descansar en la nieve que cae

Luego dejo la casa vacía de una taberna

Y enciende una vela por la voz que murió

Bebo pero Dios me perdona bastante

Madre Tierra, tú provees para lo mejor de nosotros

Gaia es un regalo y nuestra vida es un préstamo

La esperanza se va al final, pero en su mayor parte tu hijo se va.

Todavía decepcionado de aquí

Cuando la escarcha ha vuelto a conectar la empuñadura

Cuando el otoño está aquí y la oscuridad con él

Cuando la lluvia da azufre sobre mi bosque

Entonces un tordo se levanta en el eco como si

Se escapa, pero probablemente vendrá en primavera.