Eld - Månegarm

Tronar på bädd så röd

dömd att evigt vakta,

en gång luftens okrönte kung

nu fjättrad tills tid blir aska

Eld så ren, bränner köttet

tänder skiljer märg från ben

Sover glömskans

befriande sömn

men drömmar ger ej honom vila

En strimma av rök,

svart som opal,

blott stoft av det som

skall komma

Eld så ren, bränner köttet,

tänder skiljer märg från ben,

Vakna, sprid dina vingar

och låt skuggan härska än en gång.

Ondsint, förbittrad,

ruvar på hämd.

Galen av hunger,

tårar av blod…

Liv skall ge vika för död…

…och döden skall komma

för ung som för gammal

och rensa upp landet från mänsklighet

Högt över träden med

vindar av storm,

ett liv för varje år, vid

Helheims rand.

För dagar av pina för

dagar av sorg,

ett hat är övermäktigt, nu ni döden skall dö.

Eld så ren, bränner köttet,

tänder skiljer märg från ben.

Vakna, sprid dina vingar

och låt skuggan härska

än en gång

Trono en la cama tan rojo

condenado a guardar para siempre,

una vez el rey sin corona del aire

ahora encadenado hasta que el tiempo se convierta en cenizas

Fuego tan limpio, quema la carne

los dientes separan la medula del hueso

duerme el olvido

sueño liberador

pero los sueños no le dan descanso

Una raya de humo,

negro como el ópalo,

solo polvo de que

vendrá

Fuego tan puro, quema la carne,

los dientes separan la médula del hueso,

Despierta, extiende tus alas

y deja que la sombra gobierne una vez más.

malicioso, amargo,

medita sobre la venganza.

Loco por el hambre,

lágrimas de sangre…

La vida debe dar paso a la muerte...

… Y la muerte vendrá

demasiado joven y demasiado viejo

y limpia la tierra de la humanidad

Muy por encima de los árboles con

vientos de tormenta,

una vida por cada año, en

Rand de Helheim.

Para días de dolor también

dias de dolor,

un odio es abrumador, ahora tu muerte es morir.

Fuego tan puro, quema la carne,

los dientes separan la médula del hueso.

Despierta, extiende tus alas

y deja que la sombra gobierne

una vez