Dödens strand - Månegarm

Smärtan tär själen, en tystnadens tår faller,

mot sorgedränkt jord, den svartaste mull.

Den tunga svärta som blindar min syn,

darrandes på knä, världen faller skata ned.

Mina händer fylls, med livets vatten,

detta varma flöde, jag går stilla hän.

Släpper mitt svaga grepp, förlöst från väven.

från de bojor, som fjättrat mig.

Vader fram i mörkret i minnenas flod,

ett ändlöst ropande efter dödens strand.

Svagt skymtar hon, vars son jag är.

djupet och mörkret, farsontes bittra moder.

Faller på knä inför, hennes sjukliga prakt.

hennes kalla barm, välkomnar mig åter…

El dolor consume el alma, cae una lágrima de silencio,

contra el suelo de luto, el suelo más negro.

La pesada negrura que ciega mis ojos,

temblando de rodillas, el mundo se cae patinando.

Mis manos están llenas, con el agua de la vida,

este flujo caliente, todavía camino.

Soltando mi débil agarre, liberado de la tela.

de las cadenas que me atan.

Vadeando en la oscuridad en el río de los recuerdos,

un grito interminable por la orilla de la muerte.

Ella insinúa débilmente, de quién soy hijo.

las profundidades y las tinieblas, la madre amarga del padre.

Cayendo de rodillas ante su esplendor enfermizo.

su seno frío, dame la bienvenida de nuevo…