Novemberregn - Eva Dahlgren

Promenerar hem

Novemberregn

Vid Gustav Adolfs torg

Är det mycket folk

Jag hör massa unga pojkar genom bruset

Stå och skrika där

Att jag är inget värd

Svarta huvor över äppelröda kinder

Och dom vinner

Svarta kängor taktfast trampar

Jag vet dom sparkar

Tills dom dödar mig

Vem skulle våga

Vem skulle våga stå där ensam kvar

Och jag som kämpat med min rädsla

Att stå rak och aldrig vika mer

Jag slutar andas böjer huvudet

In i mörkret

Det tog en minut inte mer

Vem skulle våga

Vem skulle våga stå där ensam kvar

Inte jag

Backar hem till söder in i porten

I hallen faller jag

Timmarna går

Timmarna blöder

All respekt för mig själv ligger och förblöder

Dom tog mig så lätt

Att det ska vara så enkelt

Det är så enkelt

Vem skulle våga

Vem skulle våga stå där ensam kvar

Inte jag

Caminando a casa

Lluvia de Noviembre

En la plaza Gustav Adolf

¿Hay mucha gente?

Oigo un montón de chicos jóvenes a través del ruido

Párate ahí y grita

que no valgo nada

capuchas negras sobre las mejillas de color rojo manzana

y ellos ganan

Botas negras pisan con tacto

sé que patean

Hasta que me maten

quien se atreveria

¿Quién se atrevería a pararse allí solo?

Y yo que luché con mi miedo

Para pararse derecho y nunca volver a doblarse

Dejo de respirar e inclino la cabeza.

En la oscuridad

Tomó un minuto no más

quien se atreveria

¿Quién se atrevería a pararse allí solo?

Yo no

Vuelve a casa hacia el sur en la puerta

En el pasillo me caigo

pasan las horas

Las horas sangran

Todo el respeto por mí mismo está sangrando

Me tomaron tan fácilmente

Que debería ser así de simple

Es tan simple

quien se atreveria

¿Quién se atrevería a pararse allí solo?

Yo no