Aura - Dödsrit

I ett konstant mörker skymmer jag din aura

Bortom all ensamhet finner vi varandra

Skapta ur samma förakt återspeglar vi oss själva

Och från ett andetag vittrar vi bort

Från djupet föds vemodet

En reflektion dold inom oss själva

Som äter upp allt som inte finner ro

Vägled oss genom vår förruttnelse

En una oscuridad constante oscurezco tu aura

Más allá de toda soledad nos encontramos

Creados desde el mismo desprecio, nos reflejamos

Y de un respiro nos alejamos

De lo más profundo nace la melancolía

Un reflejo escondido dentro de nosotros mismos

Que devora todo lo que no encuentra paz

Guíanos a través de nuestra decadencia