Att Bygga En Ruin - Vintersorg

Kollaps är tillstandet vid alla koordinater

När ridan gar upp pa naivitetens teater

När moder jords talamod tryter,

När människan kväver hennes blom

Da, världsalltets väldiga kör ryter

Och förkunnar sin fatala dom

Fördärvets hammare slar med allt tyngre slag

Likt den i kakofonins smedja

Där röken ligger tät bade natt och dag

Som en atbörd för att vi smider ödeläggelsens kedja

Elden spyr ut sitt vildröda sken

Och förbränner markens hjärta

Flammor som dansar over mortalitetens scen

Tills allt är förbränt och höljt i svärta

En vidsträckt öken kryper fram där det har böljat ett skimrande hav

Landskapets själ är förvänd och spräckt

Av mänsklig hand skulpteras sa naturens grav

Tills världen pryds av kaosets ordensdräkt

Gra är varje fjäril, kall är varje äril

Och skuggor tränger bort ljuset

Skogar har börjat blöda, kvävd är varje gröda

Och tömt är visdomskruset

Alla ängar har mist sin forna prakt,

Enfaldighetsharpans strängar ljuder I denna trakt

Där livlöshetens stjärna brinner

Med ett kallt sken som vi aldrig övervinner

Collapse es el estado en todas las coordenadas

Cuando el paseo sube en el teatro de la ingenuidad

Cuando la defensa de la Madre Tierra se desvanece,

Cuando el hombre sofoca su flor

Da, el vasto coro del universo ruge

Y proclama su veredicto fatal

El martillo de la ruina golpea con golpes cada vez más fuertes

Como el de la herrería de la cacofonía

Donde el humo es denso tanto de noche como de día

Como un gesto para que forjemos la cadena de destrucción

El fuego arroja su salvaje luz roja

Y quema el corazón de la tierra

Llamas bailando sobre el escenario de la mortalidad

Hasta que todo esté quemado y envuelto en negro

Un vasto desierto se arrastra donde ha ondulado un mar brillante

El alma del paisaje está retorcida y agrietada.

La tumba humana está esculpida por manos humanas, dijo la naturaleza.

Hasta que el mundo se adorne con el traje del caos

Gris es cada mariposa, frío es cada águila

Y las sombras repelen la luz

Los bosques han comenzado a sangrar, cada cultivo se sofoca

Y el cántaro de la sabiduría se vacía

Todos los prados han perdido su antiguo esplendor,

Las cuerdas del arpa simple suenan en esta zona

Donde arde la estrella de la falta de vida

Con un resplandor frío que nunca superamos