Moesta e errabunda - Sofia Karlsson

O älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flytt

Långt bort från det mulnande hav och den orena stad?

Till hav som är klarare blått och så jungfruligt nytt

Att dess skum är ett ljusets och renhetens bländande bad —

Dit, älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flytt?

Blott havet det vida kan läka de kvalfyllda bröst

Vems ande har låtit dess rosslande vågsånger bli —

Tätt följda av vindarnas milda, harpklingande röst —

åt hjärtat en sällsam och bävande vaggmelodi?

Blott havet det vida kan läka det kvalfyllda bröst

O bär mig, min springare, för mig i fjärran, fregatt!

Långt, långt;

här är stoftet av strömmande tårarna vått!

O säg, är det sant att mitt hjärta har ropat i natt:

Bort, bort ifrån grämelse, synder och smärta och brott?

O bär mig, min springare, för mig i fjärran fregatt!

O rosornas paradisland, huru fjärran du är

Där himmelens ljus är som glädjens och kärlekens sken

Där den som blir älskad och dyrkad är värd hållas kär

Och vällusten själv, fastän het, bliver helgad och ren —

O, rosornas paradisland, huru fjärran du är!

Den barnsliga kärlekens eviga grönskande ö

Med visor och kyssar och hjärtans förborgade rus

Där fiolernas ekon bland skuggande kullarna dö

Vid vinkrus i aftonens rosdoft och svalnande sus —

Den barnsliga kärlekens eviga grönskande ö

All oskuldens Eden av fröjd och förstulna behag

Mer fjärran än Kina och Indien?

Säg, huru lång

är vägen till dig — kan du ropas tillbaka i dag

Eller kallas till liv av den klaraste, flöjtrena sång

All oskuldens Eden av fröjd och förstulna behag

Oh amado, di, si tu corazón no ha huido de vez en cuando

¿Lejos del mar nublado y de la ciudad inmunda?

Al mar que es más azul claro y tan virgen nuevo

Que su espuma es un deslumbrante baño de luz y pureza -

¿Allí, amado, digamos, si tu corazón no ha huido de vez en cuando?

Sólo el mar lejano puede curar los pechos atormentados

Cuyo espíritu ha dejado cantar sus rugientes olas -

Seguido de cerca por la suave voz de los vientos que suena como un arpa:

al corazón un arrullo extraño y tembloroso?

Solo el ancho mar puede sanar el pecho atormentado

¡Oh, llévame, mi corredor, por mí en la distancia, fragata!

Muy muy;

¡Aquí se moja el polvo de las lágrimas que brotan!

Oh di, es verdad que mi corazón ha llorado anoche:

¿Lejos, lejos del resentimiento, los pecados, el dolor y el crimen?

¡Oh, llévame, mi corredor, por mí en la fragata lejana!

Oh tierra paradisíaca de rosas, qué lejos estás

Donde la luz del cielo es como la luz de la alegría y el amor

Donde el que es amado y adorado es digno es guardado en amor

Y la lujuria misma, aunque caliente, se vuelve santificada y pura.

¡Oh tierra paradisíaca de rosas, qué lejos estás!

La eterna isla verde del amor infantil

Con canciones y besos y la embriaguez oculta de los corazones

Donde mueren los ecos de los violines entre las umbrías colinas

En una jarra de vino en el aroma de rosas de la tarde y silbido refrescante -

La eterna isla verde del amor infantil

Todo el Edén de la inocencia de la alegría y del placer oculto

¿Más lejos que China e India?

dime cuanto tiempo

es el camino hacia ti - te pueden devolver la llamada hoy mismo

O llamado a la vida por la canción más clara y revoloteante

Todo el Edén de la inocencia de la alegría y del placer oculto