Vaknatt - Sofia Karlsson

I kvävande vaknätter ändlösa långa

När minnen sticka som retade bin

Jag ber om en vårnatt igen av de många

Som eldat mitt blod till ett brinnande vin

Jag ber om en vårkväll på rusiga ängar

En enda — en lustarnas jäsande kväll!

En handfull av eldgräs från vildsådda sängar

En sängplats av mossa på Vagnbergets häll!

Bakom mig gå vallarevisorna höga

Och hos mig är ingen och ingen mig ser

Förbrunnet är det som har tröstat mitt öga

Och längesen är det som solen gick ner

En sofocantes noches de vigilia interminables y largas

Cuando los recuerdos se pegan como abejas burladas

Pido una noche de primavera otra vez por los muchos

¿Quién quemó mi sangre en un vino ardiente?

Estoy pidiendo una tarde de primavera en prados oxidados

Una sola - ¡una noche lujuriosa de lujuria!

Un puñado de hierba de fuego de camas sembradas salvajemente

¡Un lecho de musgo en la estufa de Vagnberget!

Detrás de mí las murallas son altas

Y conmigo nadie está y nadie me ve

El pozo es lo que ha consolado mi ojo

Y durante mucho tiempo, es como si el sol se pusiera