Labyrinten - One More Time

Eko, eko, är det enda jag hör

Ödslig tystnad, bara vindarnas kör

Jag vandrar i en enslig skog

Bland träd och buskar och snår

Jag undrar om jag någonsin

Kommer hitta en väg härifrån?

Iakttagen, men ingen syns till

Kuslig stämning, som ett ödets sigill

Kan inte minnas vad som hänt

Och hur jag hamnade här

Jag märker plötsligt kråkorna

Som på avstånd följer min färd

Dimman tätnar, jag ser ingenting

Allting andas av liv och av död

Så förvirrad jag vacklar omkring

En skrämmande labyrint — men skön

Trött och matt och jag känner mig svag

Måste vila och tänka ett tag

Jag ser ett gammalt slitet hus

Som nötts av stormar och regn

Då vänder plötsligt kråkorna

Och jag står här helt ensam igen

Dimman tätnar, jag ser ingenting

Allting andas av liv och av död

Så förvirrad jag vacklar omkring

En skrämmande labyrint — men skön

Dimman tätnar, jag ser knappt någonting

Så förvirrad jag vacklar omkring

Hasar bortåt mot huset jag sett

Står vid dörren och känner mig rädd

Dörren öppnas och jag kliver in

Kalla kårar — ingen syns till… eller…

Eko, eko, det enda jag hör

Ödslig tystnad, bara råttor som stör

Jag vandrar i ett ensligt hus

Det går inte att vända om

Och undrar om jag någonsin

Kommer hitta en väg härifrån

Eco, eco, es lo único que escucho

Silencio desolado, solo soplan los vientos

Camino en un bosque solitario

Entre árboles y arbustos y matorrales

Me pregunto si alguna vez

¿Encontrará una manera de salir de aquí?

Observado, pero nadie es visto

Atmósfera espeluznante, como un sello del destino.

No puedo recordar lo que pasó

Y cómo terminé aquí

De repente me doy cuenta de los cuervos

Que de lejos sigue mi andar

La niebla se espesa, no veo nada

Todo respira de vida y de muerte

Tan confundido que me tambaleo

Un laberinto aterrador, pero hermoso

Cansado y aburrido y me siento débil

Debe descansar y pensar un rato.

Veo una casa vieja y gastada

Desgastado por tormentas y lluvia

Entonces, de repente, los cuervos giran

Y estoy aquí solo otra vez

La niebla se espesa, no veo nada

Todo respira de vida y de muerte

Tan confundido que me tambaleo

Un laberinto aterrador, pero hermoso

La niebla se está espesando, apenas puedo ver nada.

Tan confundido que me tambaleo

Molestia hacia la casa que vi

De pie en la puerta y sintiendo miedo

La puerta se abre y entro

Cuerpo frío: nadie es visible para... o...

Eco, eco, lo único que escucho

Silencio desolado, solo ratas inquietantes

Estoy caminando en una casa solitaria

No es posible dar la vuelta

Y me pregunto si alguna vez

Encontrará un camino desde aquí